När det blir för mycket...

Satt på Nova på lunchen i tisdags och plötsligt började mitt hjärta att leva ett eget liv. Det bankade och bankade, hårt och snabbt och högt och jag tog mig tillbaka till jobb där jag helt plötsligt inte längre kunde känna mina armar och det bara susade i öronen. Som vanligt resonerade jag att "Äsch, det går över" men mina kollegor övertalade mig att iallafall ringa till företagshälsovården. De i sin tur tyckte att jag borde ta en ambulans till akuten eftersom jag hade legat på en puls på 180 i två timmar, men då blev jag mest förbannad. De fick tjata sig till att prata med Marcus för att försöka få honom att övertala mig att åka upp, men de vet ju inte att det egentligen är jag som bestämmer över honom så det gick inte så bra... Till slut fick jag ge med mig och ringde sambon som kom och hämtade mig. Eftersom hjärtat hade lugnat sig och det var extremt lång kö på akuten i Lund så tog vi beslutet att köra till Landskrona istället, och väl där fick jag lägga mig med EKG. De kunde konstatatera att jag inte hade fått någon hjärtinfarkt iallafall och skulle bekräfta det med lite prover. I väntan på besked så fick vi en timme ledigt och vi gick till närmaste ICA och köpte riskakor och drickyoghurt och sen hittade vi faktiskt lite sol. Och mitt i den här solen så bara kände jag en vansinnigt stor kärlek till denna mannen som när jag ringer slänger på sig sina MC-kläder och kör mig dit jag behöver. När de tog blodproverna var det han som stod bredvid och fnös "Lycka till att hitta något blod i den alkoholen" och när jag var orolig för beskedet på proverna så lugnade han mig med att de troligen inte kollade på promillehalten... Allt var iallafall bra och vi kunde köra hem, och där slängde han i sig och F lite mat innan de hastade till föräldramötet, och när de kom hem därifrån så tog han och Jens bilen ner till Lund för att hämta hem MC. Det är kärlek för mig... .