Den där Sven som är på väg över Skåne just nu verkar vara en läskig grabb så jag bestämde mig att köra hem från jobb lite tidigare. Mellansonen konstaterade att lillebror inte var hemma än och jag tyckte det var lite konstigt för han brukar faktiskt höra av sig när han följer med någon hem och det var två timmar sen han slutade skolan. Så började en halvtimme fylld av panik!
I tur och ordning ringde jag Jonte, ringde Philip S, ringde på hos Filip L, körde till skolan och träffade hans lärare som inte hade sett honom, ringde Lucas L, ringde Isac (vars mamma i sin tur ringde Mio och Amanda), åkte hem till Mats, ringde på hos Lucas R, ringde Wilhelm, körde tillbaka till skolan igen för att se om han var med på extra-matte (det sista som överger en är hoppet men till och med jag insåg att det inte var världens bästa ide), ringde Carl, tänkte ringa Rasmus men insåg att han hade slutat i klassen och sen, SEN ringde jag Filip H!! Varför gjorde jag inte det från början, kan man tänka så här i efterhand.... Men jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag fick tag på honom och hörde hans glada "Hej mamma!!" i telefonen...
