Med risk för att låta tusen år gammal...

När mina barn var små fanns det inga smartphones. Det fanns mobiler men jag är osäker på om jag ens kunde skicka sms på dem. Det fanns definitivt inte Candy Crush eller facebook iallafall.
När jag var ute och gick med barnen på våra promenader så fanns det alltså inget annat som tog min uppmärksamhet ifrån dem. Om barnen ville visa mig en sten så tittade jag. Om det var ett moln som rörde sig snabbt så fokuserade vi på det, och när det inte fanns stenar eller moln så hade vi ju alltid tåg, bussar, främlingar och djur som rörde sig i vår närhet.
Killarna pekade och jag lyssnade, tittade och berättade, och fortfarande, vid 11 års ålder, så vill sonen göra mig uppmärksam på om det finns moln som rör sig extra snabbt.

Jag funderar på barnen som är födda under iPhonens era. Kommer de när de är 11 också att visa moln för sina föräldrar? Kommer föräldrarna att titta? Vad händer med barnens språk när de hela tiden får ett "Mmmmmm" som svar från sina föräldrar när barnen vill prata med dem?

De kommer att kunna säga "Vänta en sekund älskling" för det är vad de får höra idag när de vill ha mammas uppmärksamhet. "Mamma ska bara titta på en främling som häller kallt vatten över huvudet, SEN ska jag prata med dig. Det vill säga ifall det inte är någon på skype/msn/mail/facebook/sms som jag kommer att prioritera framför dig".
Hur får barnen då veta att de är viktigast i världen för sina föräldrar, när det hela tiden är en liten apparat som får mer uppmärksamhet?
Min bror och hans fru har barn som är födda just under de här gyllene åren, men de har prioriterat sina barn och pratat med dem från den dagen de föddes. Brorsan berättade en gång om när de åkte tåg och de hade suttit i samma vagn som en mamma, hennes mobil och hennes barn. Barnet hade ställt frågor och pratat som ett barn gör, men mamman hade enkelt löst detta lilla problemet genom att be barnet leta efter en lila ko. Den lille blev tyst och började titta ut genom fönstret så att mamman kunde fokusera på mobilen i lugn och ro.
Men hur blev det sen? Letar han fortfarande efter den lila kon? Är han fortfarande tyst?

Givetvis vet jag att alla föräldrar inte är så här. Förhoppningsvis är det en minoritet, men jag ser alldeles för många mammor/pappor som är ute och går med sina barn i barnvagn och som har all fokus på mobilen istället för på barnen. Eller ännu värre som igår när det var en liten tjej som höll på att springa ut i gatan när mamman inte hade koll. Som tur var så kom det ingen bil, men mamman fick ju slita sig från mobilen (där hon troligen precis hade skrivit "Mysdag med lilltjejen" i sin facebook-status) så hon blev förbannad och skällde på dottern.
Hur ska denna tjejen kunna veta att hennes mamma älskar henne till solen och tillbaka? Ska det behöva vänta till hon själv kan ha facebook så att hon kan få läsa det där?