När jag landade på Sturup i torsdagskväll så var jag sådär lagom sliten efter att först ha pluggat hela dagen, sen certifieringen och sen en låååång väntan på Bromma. Flygresan blev INTE bättre av att mannen bakom mig satt och hostade högt och äckligt hela resan så jag var övertygad om att han hade svinis. Så jag sprang ut från flygplanet och efter att ha väntat på väskorna i 25 minuter (!!) så var jag äntligen på väg hem... trodde jag. För när jag kom till bilen och skulle starta den sa den bara - ingenting! Jag hade nämligen lämnat kupélampan tänd när jag åkte tre dagar tidigare och mitt batteri protesterade genom att var stendött. Jaja, tänkte naiva jag, det är väl bara att gå ut och leta upp någon som kan hjälpa mig att starta den. Men ett stort problem var att när klockan är över tio en torsdagkväll så vill folk bara åka hem och det är vansinnigt svårt att hitta någon som har startkablar i bilen.... Jag trodde det var något som ALLA (utom jag då såklart) har liggande i bilen men jag fick fråga ca 20 pers innan jag hittade en stackars gammal farbror som förbarmade sig över mig. Nästa problem var då att öppna motorhuven... Den jäkla bilen är vansinnigt svår att öppna men jag brukar komma undan med att spela bimbo, dvs lägga huvudet på sned och säga "Asså inte så va, men jag är heeelt korkad när det gäller bilar..." och då är det alltid någon som vill hjälpa till. Men nu var det alltså en riktigt gammal farbror som kom och hjälpte mig och oavsett hur mycket jag än hade spelat bimbo eller hur kort kjol och höga klackar jag än hade så hade han ändå inte kunnat hjälpa mig... Men med mycket vägledning av sambon över telefonen så lyckades jag till slut få rätt på både motorhuv och bilbatteri och ytterligare en halvtimme senare var jag äntligen på väg hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar