För tio år sen var jag med om den tveklöst värsta tiden i mitt liv. Min älskade, älskade farmor blev svårt sjuk och dog i cancer. Hon behövde inte vara sjuk så länge, vilket såklart var det bästa för henne, men för oss runtomkring var det en otroligt jobbig tid och på morgonen den 11:te oktober (på min pappas födelsedag) somnade hon in. Ett tag efter, när jag fortfarande mådde väldigt dåligt så frågade jag min kloka (och lika älskade) mormor hur länge man egentligen kan hålla på att sörja en människa, och då svarade mormor att sorgen lägger sig ganska snart men det är saknaden som är det värsta för den försvinner aldrig. Och det är ju så sant! Idag är det alltså hela tio år sen farmor dog och jag saknar henne så mycket fortfarande.
1 kommentar:
Finaste finast :=)
Kram S
Skicka en kommentar