Rent kaos!! Men inte alltid...

Igår var F helt omöjlig vid middagen och efter mycket gråt och gnällande så skickade jag in honom på sitt rum. Då drämde han igen dörren så tavlorna på andra sidan väggen ramlade ner och jag var förbannad och gick efter och frågade "Vem tror du att du är egentligen??!" (vet inte riktigt varför jag frågade just det, men jag var så arg) Varpå ungen svarade "En huligan!!" Alltså jag kunde bara skratta och det var så härligt att hela den tråkiga stämningen direkt försvann och vi satt och bara skrattade tillsammans på hans säng.

Och det är väl egentligen så det är att vara förälder? Att ibland är man så galen på sina små huliganer så man håller på att bli helt skogstokig men för det mesta är det bara helt fantastiskt och man älskar varenda minut med dem.

H hade också en stund med dåligt humör när jag tvingade honom att följa med mig och handla under tiden som bröderna fick vara hemma för att göra sina läxor. Jag gick in för att hämta en grej och när jag gick in så var han jättesur och när jag kom ut till bilen fem sekunder senare var han överlycklig för han hade hittat en mello-CD. "Ska vi sjunga tillsammans, HÖGT??" Och klart att vi gjorde, hela vägen in till Landskrona skrålade vi till BWO och Perelli och det var så underbart mysigt.