I måndagskväll fick jag helt plötsligt hjärtklappning och fast jag försökte somna ifrån det så vaknade jag flera gånger under natten av att det fortfarande bankade. På morgonen körde sambon upp mig till akuten och de tog EKG och lyckades fånga att pulsen låg på 134 och det är ju lite högt. Den supersnälla underläkaren försökte få pulsen att gå ner på olika sätt, och sen lyckades han ändå att få den att gå upp igen när han pratade om elchocker och operation.... Medicin rakt in i armen och plötsligt sjönk den från 110 till 80 på två sekunder.... Jag kunde andas ut, underläkaren var nöjd och kardiologen var charmigt lycklig när han pekade på EKG-kurvan och babblade om sinuskurvan. Dock bestämde de sig för att jag hade något som heter förmaksflimmer och eftersom detta gör att man kan få blodpropp i hjärnan så bestämde de rakt upp och ner att jag ska börja käka betablockerare som ska hindra de höga hjärtslagen. Så vi drog till apoteket och under tiden som den snälla damen där pratade med mig blev plötsligt allt gult och jag kunde inte se något... Jag konstaterade lite försiktigt för sambon att jag inte kunde se så han hämtade en stol men då kunde jag inte höra något heller längre så jag hade ganska bråttom ut. Väl ute så lyckades jag gå några meter men plötsligt var jag borta och efter det vaknade jag upp i bilen och hörde Mats ringa efter ambulansen.. .Jaja, tillbaka till akuten och där fick jag stanna ytterligare ett par timmar innan jag fick åka hem. Inte den bästa dagen i mitt liv men när jag kom hem kom Caroline med blommor och tidningar och choklad och helt plötsligt kändes allt genast lite bättre.
1 kommentar:
Du är lycklig du med en så go sambo och en lika gullig vän. Sådana människor växer inte på träd.
Skönt att det löste sig med dina betablockerare.
Älskar dig och lyssna nu på din gamla mor: VAR RÄDD OM DIG!
Skicka en kommentar